‎”I don’t wish to be everything to everyone, but I would like to be something to someone.”

Det är det här jag vill ha.

Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig just nu. Hur jag ska sluta att konstant tänka på att jag är ensam. Att jag inte har någon som håller om mig eller någon som tycker jag är underbar just som jag är. Såklart menar jag ju… En pojkvän. Fett standard, såklart vill alla ha en pojkvän men jag har seriöst fått nog. Jag orkar inte var ensam längre. 

Just nu lever jag på andras lycka, lever på deras kärlekshisorier eller sommarflört eller något sånt medans jag är hur deppig som helst. Det här ämnet snackar jag och Mikaella om dagligen. Skönt att någon känner samma sak i alla fall. Jag ska inte berätta för mycket nu men det har gått alldeles för lång tid sen jag hade en pojkvän och snart kommer jag nog sjunkit så långt att jag ligger på botten. Självförtroende svajar hit och dit, ingen bryr sig om mig, vem skulle bry sig om jag dog. Såna tanker och den värsta tanken – Vad är felet på mig, varför vill ingen ha mig, vafan gör jag för fel och blablabla. Aja, som alla säger. Det kommer någon när man inte letar och när man letar händer ingenting. Så det är väll bara att sluta tänka på det som tyvärr aldrig kommer funka. Betyder det då att jag kommer vara ensam resten av mitt liv? Kul. Aja, är depp. Är trött. Ska sova. Puss.

… Men har du någon störning..?